jag kan inte riktigt låta bli...

Hjärnan snurrar - den är alldeles fullproppad med predikativ, substantivets deklinationer, allomorfer, passivbildande hjälpverb och semantiska begrepp. På fredag gäller det - mitt livs första salstenta. I svensk grundläggande grammatik om det behöver förklaras efter utläggningen ovan. Min hjärna går på högtryck, är grymt nära kortslutning och överkokning, men jag tror, tror, att det kanske kan gå vägen.

Trots, eller kanske just på grund av, detta intensiva tentapluggande så poppar det upp nya idéer. Just nu flaxar det runt en liten uggla i mitt huvud. Den ropar Ho Ho stup i kvarten och vill bli virkad. Jag försöker vägra lyssna och virkar på mina bokstäver, för de SKA bli klara innan deadline 7 april.

Det går framåt! Här syns den tydliga skillnaden mellan oblockat och blockat garnprojekt. Om du mot förmodan är en stickare som tycker att blockning är en onödig och pretentiös process som inte är värd att vänta på - tänk om! Blockningen gör underverk med alla garnverk, speciellt spetsstickade saker.


Men, så var det ju så, att det bruna garnet till bokstävernas bakgrund tog slut. Hoppsan, jag måste visst färga nytt och vänta på torkningen.... Och det var ju alldeles för tråkigt att bara sitta och titta på torkande garn så jag gick till garnhögen och letade efter lämpliga ugglegarner. Lite kauni, lite tvåtrådigt från Östergötlands ullspinneri och tunt broderigarn i ull. Jag hade alla färger utom svart. Kan ni tro att jag aldrig har stickat i svart ull? Det kunde inte jag. Så nu måste det inhandlas svart garn innan jag kan börja (för ögat är ju svart och det känns som om ögat vore en lämplig medelpunkt att börja virka på) och då hinner ju garnet torka. Javel, jag väntar väl (kanske) lite med ugglan då. Den ska kanske bli en kofta förresten. En ugglekofta.

Kristin - mitt i lunchen.